I dessa tider med fokus på personlig hygien har munskydd och skyddshandskar blivit allt viktigare. De är numera naturliga inslag i vården men har inte varit standard i mycket mer än 100 år. Vi kan tacka en sjuksköterska med dålig hy för att gummihandskarna gjorde entre i operationssalarna.
Hon hette Caroline Hampton och växte upp i den amerikanska södern. Närmare bestämt South Carolina, där hon såg dagens ljus år 1861. Efter att redan före två års ålder ha blivit föräldralös uppfostrades hon av välbärgade släktingar och förväntades enligt traditionen att giftas in sig i en annan rik familj. Hon ville däremot något helt annat och flyttade till New York för att utbilda sig till sjuksköterska. 1889 fortsatte hon till Baltimore, för ett jobb som chefsjuksköterska på John Hopkins-sjukhusets kirurgavdelning. Det var också här som handskarna kom in i bilden.
Caroline hade under sin uppväxt fattat tycke för trädgårdsskötsel och tvingades då på grund av ömtålig hy att använda sig av plasthandskar. Vilket inspirerade Caroline när hon senare skulle assistera under operationer och liknande problem dök upp. Det hjälpte ironiskt nog inte att hennes chef, William Halsted, var en stark förespråkare för renlighet i operationssalen.
Vid den här tiden var det ingen självklarhet att mikroorganismer kunde orsaka sjukdomar. Halsted hade därför anammat en rigoröst rengörande procedur. Alla som medverkade under en operation var tvungna att tvätta händerna med såväl tvål som ett frätande medel och varmt syrabad. Det var förödande för Caroline Hamptons känsliga händer. Hon utvecklade eksem och till slut blev smärtan så outhärdlig att hon motvilligt sa upp sig.
Caroline var dock så uppskattad att Dr Halsted gick till en gummifirma och lätt tillverka tunna, personligt utgjutna, handskar. De visade sig fungera alldeles utmärkt och inte bara för sitt tänkta syfte, att skydda Carolines händer. Texturen på handskarnas yta gjorde det dessutom enklare att greppa verktygen. Gummihandskarna fungerade så bra att även andra närvarande vid operationer hade börjat använda likadana. Därefter dröjde det inte många år innan en annan fördel blev tydlig - antal infektioner minskade drastiskt.
En annan läkare, med det passande namnet Joseph Bloodgood, jämförde specifikt bråckoperationer. Han upptäckte att utan handskar fick 17% av patienterna infektioner efteråt. Om läkarna använde handskar var siffran så låg som 2%.
Och på den vägen var det.
Caroline Hamptons handskar var visserligen inte först i operationssalarna. Tidigare versioner var dock av tjockare material och designen hade mer gemensamt med grytvantar. Knappast ett optimalt format för den som behöver finlira med verktygen.
